ISA

Föreställ er ingen rosenröd bebisidyll, hörde vi många gånger då vi gick i väntans tider. Sömnlösa nätter skulle resultera i hysteriska familjefejder och kanske skulle livsomställningen vara så omtumlande att lyckan över barnet hamnade i skymundan. Och efter ammingskursen på Mödravården var vi vettskrämda över såväl hormonrubbingar som såriga bröstvårtor.

I dag är det sex månader sedan vi fick bli blev föräldrar till Isabelle. Livet har kanske ändrat karaktär och sömnen är förvisso reducerad med ett par timmar per dygn. Men den rosenröda bebisidyllen som vi inte skulle vänta oss är - utan att ljuga - faktiskt inget annat än just rosenröd! Aldrig tidigare har veckans alla dagar varit så meningsfulla och vitkiga. Och aldrig tidigare har det krävts så lite för att brista ut i skratt.

Ett halvt år har gått och vi är tacksamma för varenda dag vi fått tillsammans med vår dotter. Isabelle är inte längre ett ledlöst spädbarn som ligger på en filt och gnyr utan hon är ett barn - vårt barn! Hennes framsteg, som för en utomstående kanske är helt onödig vetskap, är för oss det största och märkigaste vi varit med om. Första leendet, vändningen från rygg till mage eller då hon följer oss i rummen med sin gåstol är bara exempel på saker som vi kan prata hål i huvudet på folk om.

I dag vill vi grattulera vår Isabelle på hennes sex-månaders dag och samtidigt tacka er som följer henne och oss via den här bloggen. En blogg som också för oss fyller en viktig funktion. Ingenting försvinner. Dagarna arkiveras och vi kan när vi vill klicka in på "Isabelle fem månader" för att minnas - minnas en vitkig tid ur Isabelles och vårt liv.